hakusch

Idag köpte jag en påse ruccolasallad för första gången ever. Jag har därför aldrig haft anledning att öppna en påse ruccolasallad förrän nu och visste följaktligen inte vad jag hade att vänta mig när jag öppnade påsen. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle bli förgiftad (med emfas) av ruccolagas (med ringaktning)! Jag blev arg på denna grönsak som alla insisterar på att kallad sallad när den helt uppenbart är ett maskrosblad. Smakar som maskrosblad, luktar (empiriskt bevisat, se ovan) som maskrosblad ergo är maskrosblad.

   Medan jag låg på golvet och i det närmsta kämpade för mitt liv efter denna respiratoriskt burna attack (dramatisk efterhandskonstruktion) späddes den giftiga ruccolagasen ut och jag kunde så småningom andas (deponens, deponens, deponens!!) normalt igen. När jag så skulle till att äta ovan beskrivna ruccolasallad gav sig gaserna till känna igen. Denna gång inte i form av en hänsynslös förgiftningsattack utan snarare som en subtil bilukt (egenkonstruerat ord, jfr bismak) som påminde om fisk. Fisk! Ruccola och fisk har ingen naturlig kontakt med varandra, fiskar lever i vatten och ruccola växer på mark, det finns inget tillfälle då ruccolans och fiskens vägar korsas! Om inte ruccolan, detta lömska maskrosblad som tagit sig in i finrummen genom att utge sig för att vara en grönsak stavad med två konsekutiva c:n, såg till att låta sig sköljas med gammalt fiskvatten för att på så sätt kunna attackera på två fronter, dels genom att överrumpla en med gasattacken, dels med den äckliga fisklukten efter att man invaggats i ett falskt lugn och känner glädje över att ha kommit undan med livet i behåll efter gasattacken.

Ruccola, ruccola, ruccola, jag är mållös.