hakusch

Med anledning av sin sextionde årsdag fick kungen idag massa presenter. "Jag vill också" tänkte jag men efter att ha konsulterat SVT-texts nyhetsbakgrundssidor ändrade jag mig. Detta är bl.a vad kungen fick:

Från Försvarsmakten: Seminarium kring försvarets framtida roll och utveckling i en globaliserad värld. Näe, vill inte. 

Från Svenska Akademien: Gåva på 100 000 kronor till Ungt ledarskap. Vill inte ha hundratusen om jag måste ge bort dem til några jävla ungar som bara kommer supa upp dem.

Från Sveaskog AB: Kulturexkursion i Småland, boken De gamle och skogen kulturarvet i skogslandskapet, bidrag till kungens insamlingsstiftelse Ungt ledarskap. Nähäru.

Från Kungliga Vetenskapsakademien: Symposium Förödande förvaltning, hur har fiskare och annan mänsklig aktivitet påverkat våra hav och sjöar? No way, José.

Från Sveriges landshövdingar: Ett nationellt symposium 2007: Vatten, vårt ekosystems framtid. Nej. Vill inte ha.  (Kungen: Fantastiskt fint. Strålande. Jag: Liar liar, pants on fire.)

Förutom äventyr bjöd Storstaden på ett stort utbud av människotyper. Det jag syftar på är inte den uttjatade polariseringen östermalm/södermalm . Inte heller "etnisk mångfald" vore en korrekt gissning. Den indelning jag syftar på är en indelning av människor som fanns långt innan folk började köpa tantväskor med löjligt sigill , långt innan debutromaner började prisas för att de handlar om de nya svenskarna. Indelningen jag syftar på är mycket mer grundläggande än så: indelningen av galna och icke-galna människor.

I enlighet med vad som är brukligt för storstäder har även Storstaden sin beskärda del av människor med dubiös psykisk stabilitet. Dessa människor är inte spritt språngande galna, det vore fel att tro men det är någonting med dem som inspirerar till...tveksamhet. Pojke som placerade sig mittemot mig på tåget häromdagen får tjäna som exempel. Eftersom jag satt och läste hoppades jag att Pojke skulle vara någorlunda rimlig i sitt beteende under tiden han skulle sitta mittemot mig. Dessa förhoppningar kom genast på skam när Pojke efter bara någon minut reser sig upp och plockar upp Metro från tåggolvet utan att ägna en tanke åt antalet med hundbajs insmorda skosulor som antagligen trampat på tidningen. Detta är alltså inget som bekymrar Pojke utan han blir enbart glad när han finner att dagens sudoku fortfarande är olöst. Ur sin till synes omotiverat stora (och lika omotiverat fula) ryggsäck plockar han upp sitt pennskrin som även det är omotiverat på en massa sätt och lika många vis. Pennskrinet var av typen man hade och uppskattade i lågstadiet, ett sådant som ser ut som en stor plånbok med dragkedja och inuti finns små resårband man stoppar in pennorna i. Uppskattningen för ett sådant pennskrin brukade blekna fort när kraven på pennanvädning förändras i takt med avancemang i skolan. Från att ha varit något av en statuspryl blev denna typ av pennskrin snabbt utbytt mot något mer rimligt. Förutom att det tog för stor plats för att vara ett så oansenligt föremål som ett pennskrin var det inte praktiskt att varje gång behöva dra upp hela dragkedjan för att komma åt innehållet. (Ett dumt argument kan tyckas men som sagt, ökad pennanvändning resulterade i denna insikt.) Ett sådant pennskrin hade alltså Pojke och när han valde mellan pennorna gjorde han det på samma sätt som en kirurg kan tänkas välja mellan skalpeller eller på samma sätt som en konstnär kan tänkas välja mellan olika nyanser av blått: en hand som sakta cirklar över de olika valmöjligheterna för att kanske uppehålla sig en sekund medan man i sinnet föreställer sig hur ett visst val skulle falla ut innan man överger det och slutligen bestämmer sig för ett annat. Ett tillvägagångssätt som kanske inte är helt självklart när det gäller val av penna. Pojkes motsvarighet till skalpell och blå nyans blev i alla fall en tjock stiftpenna som såg ut att ha kostat mer än 50 kronor vilket är alldeles för dyrt för en stiftpenna. Ja. Alldeles.

Trots de i förhållande till uppgiften omständliga (omständlig/omständig, talk amongst yourselves) förberedelserna gav Pojke upp på sudokut efter bara någon minut och slängde tidningen på sätet brevid med. Ja, han knyckte verkligen till med handleden och slängde tidningen bredvid mig. Galet beteende från den galne pojken som efter ytterligare en minut tog tidningen igen för att på nytt försöka sig på sudokut. Kanske trodde han att hans dyra superpenna bara hade behövt samla sig, nyss utkommen ur pennskrinet som den var. Pojke insåg dock snabbt att han inte heller denna gång skulle lyckas lösa sudokut och slängde tillbaka tidningen på sätet bredvid mig med samma knyckande handled som jag nyss beskrev. Fortsatt galet beteende från den galne pojken. Därefter följde en period fri från galenskaper men å andra sidan fylld av irriterande moment som tillsammans uppnådde graden galenskap; hostningar, frekventa öppningar och stängningar av ryggsäck, applicering av kräm ur tub på läppar (ovanligt beteende), ben som inte kunde sitta still, fötter som sparkades och ett ständigt snörvlande. Efter detta började han med ett nytt beteende som ensamt räckte för att kvalificera det som galenskap. Med sina fötter drog han till sig en tidning som halvt låg under mina fötter och började föra ett prasslande oväsen med tidningspappret genom att dra sina fötter fram och tillbaka över det. För att få Pojke att sluta upp med galenskaperna pressade jag mina fötter lite hårdare mot tidningen så att den inte skulle bli lika lätt att förflytta. Utfallet av detta blev inte som jag hade önskat. Pojke fortsatte! Ett säkert tecken på galenskap.

Trots att jag inte sagt det hade jag ju för länge sedan slutat läsa min bok, dels på grund av all galenskap med tillhörande oväsen Pojke förde dels på grund av den allmänna, i brist på bättre ord, disharmoni som uppstått bland mina medpassagerare. Tåget hade varit stillastående ett antal minuter utan att rapporter om tekniska fel kommit. Folk tittade frågande på varandra, tittade bakåt, åt sidan och genom fönstren som för att själva finna orsaken till tågets immobilitet. Till slut meddelandes det högtalaren att man hade ett “ordningsproblem”. Nu när orsaken till stillaståendet var känd slutade folk att titta bakåt, åt sidan och började istället säga "ordningsproblem?" om de befann sig på tåget i sällskap med någon de kände och de som var ensamma ombord tänkte för sig själva “ordningsproblem?”. Eftersom jag tillhörde den sistnämnda gruppen undrade jag för mig själv vad det var för ordningsproblem som tänkas kunnat ha uppstått: Dödsfall? Kvinna med värkar? Svimning? Det naiva i dessa mina förslag till typ av ordningsproblem vittnar med tydlighet om hur man omärkligt förändras i Småstaden. Inte ett enda av mina förslag inkluderade galenskap vilket visade sig vara källan till ordningsproblemet. Genom dörren till förarhytten hördes en röst på enintercomradio förklara för någon annan i en annan intercomradio att det fanns en man ombord på tåget med ett alldeles uppenbart ogiltigt färdbevis (en av många regler som tänjs i Storstaden). Han både vägrar att kliva av tåget och betala, meddelande den ena intercomradiorösten. Vad ska vi göra då, frågade den andra intercomradiorösten. Vi får tillkalla Ordningsmakten, svarade intercomradioröst nummer ett. Tillkalla Ordningsmakten till ett lokaltåg på grund av galenskaper med färdbevis . Det räcker också ensamt för att kvalificera sig som galenskap.

Här är Pojkes olösta sudoku. Galenskap att inte kunna fylla i fler än fyra rutor trots upprepade försök.

Eftersom många frågar om hur jag har det i Småstaden tänkte jag ägna detta inlägg till att försöka berätta lite om hur jag har det.


 
Här är huset jag bor i. Jag bor vid pilen. Som ni ser så ligger det  vid en stor korsning vilket jag inte är helt nöjd med så jag har börjat fundera på om jag kanske ska flytta.
Det bor en massa trevliga människor i mitt hus. Nedan presenterar jag några:


David
 Detta är David. Han sysslar med fysik om dagarna. Faktum är att jag tog den här bilden på honom när han fick något pris för en uppfinning han hade gjort. Alla vi som bor på hans våning följde med och det var faktiskt riktigt roligt! =)

Dañel
 Det här är Dañel och han är också trevlig. Han bor inte på samma våning som David och jag men han följde med på Davids prisutdelning ändå. Det tycker jag vittnar om vilket social kille han är. För det är han! Världens goaste! På dagarna arbetar han på biblioteket nere på stan men det är på kvällarna som han gör det han älskar: Spelar musik. Enligt honom själv är det därfär han bär den

där Havannahatten, så att alla ska se att han är en musiker. Och visst ser han lite ut som en rocker? =P

Luka
Det här är Luka och som ni ser så är hon lite äldre men det är inget man tänker på för hon är också världens goaste! Häromdagen till exempel tipsade hon mig om hur man kunde göra risotto på ett jättesmarrigt sätt. Och det blev verkligen jättegott! Men jag tänker inte säga vad det var för det är hemligt. (hihi)

Sandy
 Ååå, Sandy! Han ska alltid spexa till det! =D Han bor högst upp i huset så han och jag brukar hinna skvallra ganska mycket i hissen eftersom vi båda ska högt upp.

Lisa
 Här har vi Lisa. Hon är från USA men är i Småstaden för att göra något internationellt projekt om barnomsorg. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte rikigt vet vad projektet går ut på men det verkar väldigt spännande!


Här är kvarterskrogen där jag och olika vänner äter ibland: