syrliga karameller kan ju i och för sig vara gott
Vore det inte för de standardiserade simbassängerna på allmänna badhus hade jag idag antagligen inte haft någon uppfattning om hur långa sträckor är. Kortare sträckor i varje fall. Sist jag använde detta måttsystem var häromkvällen då jag färdades på min cykel genom en skog som var tillräckligt läskig för att jag skulle tolka vissa ljud som hungriga ylande vargar. Samtidigt som jag blev jagad av dessa (imaginära?) vargar reflekterade jag över hur lång sträcka jag tillryggalagt. 100 meter? 150 meter? Jag visste inte men gjorde om det till simbassänglängder: hundra meter är fyra längder (eller bara två om man använder 50-metersbassängen som måttstock). Nja, det var nog lite för lite, sex längder verkade rimligare. Mm, sex längder.
Vidare tänkte jag på vilken tur jag haft som haft tillgång till detta fantastiska måttsystem. Vad vore jag utan det? Stackars alla barn i typ Afrika som inte har simbassänger. Hur vet de hur långt hundra meter är?
Å andra sidan lär de väl ha sitt eget system: till affären är det hundra meter. Affären tur och retur är alltså tvåhundra meter. Såvida man inte glömt falukorven och måste göra ytterligare en tur till affären, då blir det sammanlagt fyrahundra meter
Bah, det är inte synd om barnen i Afrika! De får kläder gratis! Men nu gällde ju frågan hur de i brist av simbassänger kan veta hur långt hundra meter är. Kanske de räknar landminor? "Hopp, av med foten. Tjugo meter hemifrån. Attans, där rök den andre. 40 meter. Neej, in nu igen! Där är en läpplatta som jag aldrig kommer få se igen. 60 meter..."