tre och en halv timme

Det tog aldrig slut. Jag övervägde möjligheten att ha hamnat i ett parallellt universum där dygnet var tre minuter långt, livet inget mer än en grupp på fyra fem som sjöng på rim och där folk i en mörk sal var gudar. Livet upprepade sig självt gång på gång för gudarna befallde livet att göra det. Först en gång, sedan två, sedan tre och sedan fyra. Vid den fjärde gången tröttnade en av gudarna och bad livet att sluta upprepa sig självt. Detta vredgade de andra gudarna och med ens blev denne gud, inte helt olikt Lucifer, en fallen ängel.

Livet, helt utlämnat på gudarnas nåd och onåd, slog nästan knut på sig själv i sin smått ängsliga iver att behaga. Skrattade gudarna tillräckligt högt? Roades gudarna tillräckligt mycket? Livet visste inte och ansträngde sig än mer för att behaga. Livet ansträngde sig så till den grad att allt till slut nådde ett slags högzonstolernas där ingenting längre var roligt förutom tanken på att livet någon gång måste ta slut.











 

Jag var på spex.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback